– Dit åker jag aldrig mer! Tre timmar i kö är för sjutton inte klokt! fnös min väninna Eva uppbragt, samtidigt som ångan från kaffekoppen immade igen hennes glasögon.
– Men visst, man kan tjäna pengar, fortsatte hon, om man hittar någonting, vill säga. Själv lyckades jag inte få med mig annat än tubsockor hem.
– Hu ja! rös Susanne, min granne. En sardinburk är glesbygd vid en jämförelse. Vi var där en gång hela familjen, och farmor som lider av torgskräck fick sitta utanför i sex timmar och äta glass. Sen kräktes hon hela vägen hem. Usch nej, aldrig mer! Fast strumporna var onekligen billiga...

Jag tog en tugga av kanelflätan och funderade. Att man kunde spara tusenlappar stod klart, lika klart som att man var tvungen att stå och stampa i milslång kö innan man överhuvudtaget kom fram till entrén.
Jag hade hört otaliga historier om detta mytomspunna lågprisvaruhus genom åren. Att butiken heter Ge-Kås visste jag inte ens. Jag trodde i min enfald att den rätt och slätt hette Ullared eftersom alla talar i termen Ullared. Butiken man bara handlar i en gång eftersom man inte står ut med köerna. Butiken man aldrig hittar någonting i, om man inte har tur och kommer på rätt dag, det vill säga "upp-packardagen".

Mina väninnor hade alla återvänt hem med mängder av tubsockar, overaller i bävernylon och ett samstämmigt, uppgivet "Aaaaaldrig mer!".
Till och med min 15-årige avkomma har besökt Ge-Kås. Han och polaren Padde köpte varsin bussbiljett och begav sig på gruppresa de 30 milen till Ullared för att ekipera sig - i glatt sällskap med ett gäng pigga pensionärsdamer.
– Ni kan köpa strumpor om det visar sig att ni missat "upp-packardagen", sa jag uppmuntrande, klockan halv fem på morgonen strax innan bussen skulle gå. Strumpor är alltid bra att ha!
Klockan nio på kvällen återvände två halvt medvetslösa, men glada, ynglingar under dignande påsar.
– Häftigt morsan! Padde höll på att få ett nervöst sammanbrott innan vi ens hade kommit in, var Hampus enda kommentar innan han utmattad sjönk ner i soffan. Och slocknade.

Alla skräckhistorier till trots begav jag mig tillsammans med fotograf Fredrik Persson till Ullared en regnig sommardag. Jag ville se de översvämmade strumplådorna med egna ögon. Utifrån mina iakttagelser skulle jag sedan skriva ett reportage.

– Och hur sjutton har du tänkt dig att vi ska hitta en parkeringsplats här då?
Abrupt slets jag ur min sköna slummer i framsätet på Fredriks bil. Hans muttrande steg en oktav.
– Nu har jag kört runt i tio minuter utan att hitta en enda lucka. Tyckte du sa att här inte skulle vara nåt folk, att alla redan har varit här...

Yrvaken och gapande stirrade jag med häpen fascination ut genom den regnvåta rutan. Mina ögon blev klotrunda när vi mötte en grävmaskin med en specialbyggd jätteskopa...med hundratals kundvagnar i skopan! Överallt, var jag än såg, stod bilar, bilar, och åter bilar.
– Herrejisses! utbrast jag klentroget. Det här är ju värre än utanför Rålamsbshovsparken, när Brolin och grabbarna kom hem med VM-brons...

Jag måste erkänna att jag blev besviken när jag såg kön. Visst sniglade den sig fram, men den var bara ett par hundra meter lång.
Alla log och ingen slogs. En del drack medhavt kaffe, andra diskuterade priser och skröt om hur många tusen de hade tjänat under sina besök på Ge-Kås genom åren. Allt medan kön ringlade på i sakta mak. Och till slut nådde vi så det allra heligaste.

Jag lät blicken sakta svepa över de väldiga ytorna. På en snurra hängde byxor för 9:95! På ställningen intill lockade en skylt med sommarklänningar för 49:90! En grön, halvfodrad anorak för 149:- hängde bredvid en pilotjacka i skrubbat skinn, för det häpnadsväckande ynkliga priset av 679 kronor. Kaffet kostade 15:90 halvkilot och konservburkarna slumpades bort för 1.98! Jag trodde jag drömde och hade hamnat i Turkiet!
Som om någon hade tryckt på en knapp sköt en euforisk lyckokänsla genom min kropp och plötsligt såg jag glasklart. Jag fattade varför mer än tre miljoner människor varje år vallfärdar till Ullared!

Ett snudd på vansinnigt leende klöv mitt ansikte.
– Hämta en vagn! uppmanade jag burdust Fredrik. Snabbt!
– Men du skulle ju inte handla!? Du ska ju skriva ett reportage
– Gör som jag säger, väste jag febrigt och vräkte mig handlöst mot ställningen med sommarklänningarna, i hopp om att ingen annan hade upptäckt dem. När Fredrik några minuter senare återvände med en tom kundvagn dignade jag under min börda. Fyra par cykelbyxor, fem par leggings, tre klänningar, två kavajer, anoraken och tre par långbyxor hade jag hunnit roffa åt mig. Förmodligen svenskt rekord.

Snabb som en iller kryssade jag sen fram genom trängseln med en teknik som skulle gjort Ingemar Stenmark grön av avund. Fredrik småsprang bredvid, rått skrattande med kameran i högsta hugg.
– Du förstår inte det här, log jag samanbitet, och högg tag i en gul trikåkjol. Du är MAN! Varför går du inte bort till verktygsavdelningen, eller fiskeavdelningen, eller herravdelningen? Fredrik frustade av skratt och det var med nöd och näppe han lyckades hålla kameran stilla.
– Jag ska föreviga dig, så att du själv får se hur galen du ser ut just nu, skrockade han och knäppte ihärdigt.
HA! Han hade missat hela poängen. Min logiska hjärna förstod att det var han och inte jag som skulle vara fattig när vi åkte hem...

Skickligt lyckades jag sen manövrera både mig själv och varuvagnen ur Fredriks synfält. Därefter frossade jag på egen hand i tre timmar innan jag bad en av tjejerna i kundtjänst efterlysa honom via högtalarna. Någon måste ju bära påsarna! Och jag gnällde inte det minsta när jag fick punga ut med 2 865 kronor vid kassan. Vad gjorde det när jag sparade minst 1 100 på affären?
Tanken på att skaffa ett par sladdbarn känns onekligen lockande.
Tänk så mycket pengar jag skulle tjäna!









TEXT: LEENA HOLM BODELSSON, FÖR ALLAS
BILD: FOTOGRAF FREDRIK


©Tänk på att textmaterial och bilder är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är därför förbjuden.

Hem

Stäng fönster