Titti är barnens ängel

Titti Karlsson är 73 år gammal. Hon har gett upp sitt trygga, ombonade hem i Sverige och flyttat till Lettland för att hjälpa utsatta barn.

– I Sverige finns det ingen som behöver mig. Här räcker jag knappt till, konstaterar hon.

I taket hänger en 75-watts glödlampa utan skärm. Rummet är kalt, utan tapeter. Ljuset kastar ett hårt, obarmhärtigt sken över barnen som trängt ihop sig i den nötta, bruna hörnsoffan. Stengolvet är kallt och bara ett par av de små har innetofflor på fötterna. Här, på barnhemmet Selga utanför Ventspils i Lettland, bor ett fåtal av de cirka 4 000 barn som ratats av sina, oftast alkoholiserade eller knarkande, föräldrar. Barn som ingen vill ha.
På nätterna syns de som inte har haft samma tur. Skygga och rädda driver de omkring på gatorna. Och inte så sällan tvingas de till prostution för att familjen ska få pengar till mat eller sprit.
– Det är inte ovanligt att föräldrar skickar iväg sina åttaåringar i bilar med pedofiler, berättar Titti.

Lettland känner fortfarande av sviterna från sovjettiden och vägen till ett väl fungerade samhälle verkar allt annat än lätt. Många barn sticker hemifrån, från fylla och knark. Gömmer sig i trappuppgångar och källare med en limpåse framför ansiktet.
– Det finns så oändligt mycket nöd här i Lettland, så många barn som behöver hjälp, konstaterar Titti.

I fyra dagar guidar Titti oss genom mänsklig misär och förnedring. För varje hem vi besöker vrider sig magen i kramp. Urin och avföring i pottor på golven, ingrodd smuts och brist på rinnande vatten får Sverige att kännas avlägset. Ändå befinner vi oss bara 32 mil från Stockholm.

För fem år sedan gav Titti upp sitt trygga, ombonade hem i Sverige och flyttade till Lettland. I Sverige var hon gift i många år. Hon och maken hyrde en stor herrgård där de genom åren tog hand om 18 fosterbarn. Fem blev som hennes egna.
– I Sverige har jag sex barn, inklusive min biologiske son, och åtta barnbarn, men de klarar sig bra utan mina omsorger.

I Lettland fyller Titti en funktion, varje dag, varje minut finns någon som behöver hennes hjälp. Och Titti ställer upp med outsinlig energi.
Hon plirar bakom mörka glasögon, liten och tunn som ett höstlöv, I en gammal fårskinnspäls, spatserar hon energiskt fram över Ventspils gator i sina bruna allvädersstövlar. Det är ofattbart att hennes stora hjärta får plats i den lilla, sköra kroppen.

Det var Titti som tillsammans med sin grannfru upptäckte och tipsade polisen om en mystiskt parkerad bil i ett grustag utanför Gnesta. Bilen visade sig innehålla den förrymde våldsbrottlingen Ion Ursut. Som tack för hjälpen fick Titti en halv miljon kronor som hon solidariskt delade med grannfrun.
– Pengarna använde jag till att starta hjälpsändningar från Sverige. Folk kom från när och fjärran med kläder och annat som de ville skänka. När jag hade sex rum fulla ordnade jag en lastbil som kunde frakta över sakerna till Lettland. Frakten kostade 25 000 kronor.

När kläderna var levererade började Titti om igen, och igen, och igen...
– Till slut insåg jag att den bästa hjälpen kunde jag ge på plats, så jag bestämde mig för att flytta tillbaka till Lettland.

Som ung lettisk kvinna flydde Titti undan andra världskriget i en liten lotsbåt. Sammanlagt var det sex båtar som lämnade Lettland, men bara två anlände Gotland.
– Jag minns att jag stod vid relingen i soluppången och såg silhuetterna av de andra båtarna bakom oss. Sen small det kraftigt flera gånger och de var borta, säger Titti tyst.

Nästan på dagen 48 år senare återvände hon till sitt hemland och startade sin ensamarmé mot svält och fattigdom. I Ventspils huserar hon i tre, små, mögelskadade rum och kök, alldeles intill järnvägsstationen där hennes pappa en gång arbetade.

När Titti kliver in genom dörren till barnhemmet Selga strålar 42 par barnaögon. Med sig har Titti tre, enorma lådor fyllda med skor, kläder och godis, allt från hjälpsamma människor i Sverige. Barnen, mellan tre och sexton år, sitter andäktiga som tända ljus när Titti öppnar lådorna.
– Här är en skinnjacka. Du behöver ju en jacka och den här passar nog dig, säger hon och pekar på en lång pojke i 14-årsåldern.

Han går förväntansfullt fram och provar men blir tårögd av besvikelse när han märker att den är minst två nummer för liten. Ingen av de andra jackorna i lådan är tillräckligt stor.
– Jag ska ordna det. Du ska inte behöva frysa, säger Titti uppmuntrande. Jag kommer med en ny jacka en dag framöver. Här har du ett par skor så länge.

Titti berättar att skor är en bristvara och de som finns att köpa är jättedyra. Ett par spetsiga herrskor, modell 1950-tal, får pojkens ansikte att stråla av lycka. Skamset tänker jag på våra dignande skohyllor hemma i Sverige.

De minsta barnen trycker sig intill oss, armarna sträcks ut för en kram.
– Jag tycker om dig, säger Kaspars, 7 år, och slår sina små armar om min midja.
Han finns ständigt vid min sida under vårt besök. Hans ögon vädjar om att jag ska tycka om honom, att han ska duga. Kanske önskar han att jag ska ta honom med mig hem, bli hans mamma. Senare, i duschen på hotellet kommer tårarna. Hur orkar Titti?
– Visst är det svårt, men jag härdas på något underligt sätt, annars skulle jag inte klara av det, konstaterar hon.

På natthärbärgena finns också barn vars föräldrar är missbrukare. Spriten och narkotikan flödar i Lettland. I de flesta fall körs barnen hit av polisen som hittar dem i trappuppgångar och i källare, där de sniffar lim.

Sigita är 13 år. Hon har problem med sin mamma. Varje natt i två månader har hon sökt sig till härbärget. Här får hon lite mat och en säng att sova i. Hennes mamma vet var hon är, men bryr sig inte.

På härbärget kommer ingen in som har fyllt 16 år. En frusen tonårspojke i en tunn sommarjacka blir bryskt ivägkörd när han ringer på.
– Han är äldre än sexton, muttrar föreståndaren. Han får hitta någon annanstans att sova.

Utomhus är det ett par minusgrader. Pojken drar upp axlarna som skydd mot kylan och försvinner sakta i mörkret. Hans uppgivna blick bränner sig fast i minnet.

Titti har bestämt sig för att driva ett eget barnhem när hon hittar en lämplig byggnad som inte är för dyr. I våras blev hon erbjuden ett gammalt ryskt sjukhus av kommunen, men det visade sig vara fullt av mögel. När hon hittar det hon söker tänker hon anställa ett gift par som bor hos barnen.
– Barn behöver både en mor och en far. Det är viktigt.

Hon har öppnat en liten klädesaffär och överallt på väggarna hänger skyltar som upplyser om att pengarna går till det planerade barnhemmet, Bambi. Som om detta inte skulle vara nog är hon i full färd med att öppna en lunchrestaurang.
– Jag måste se till att få in pengar, annars kan jag omöjligt finansiera hemmet.

På socialkontoret i Ventspils känner man väl till Titti Karlsson. Eftersom landets vacklande ekonomi inte tillåter fler barnhem är man tacksam över Tittis planer.
– Lettland skulle behöva ett par hundra barnhemsplatser redan nu, anser barnpsykologen Antonina Zeberga.

Socialchefen konstaterar trött att det går utför med landet.
– Och det kommer förmodligen bara att bli värre. Arbetslösheten stiger i en oroväckande takt. Under kommunistregimen var människorna vana vid att ha arbete, nu tappar många fotfästet helt och börjar dricka eller knarka istället. Det går ut över barnen som får gå utan mat och kläder och i många fall blir slagna. Det värsta är att vi inte har resurser att göra någonting åt det.

Tillsammans med barnpsykologen Antonina och Titti beger vi oss ut för att besöka några utsatta familjer. I bilen stickar Titti mockasiner till barnhemsbarnen.
– Jag har skinn hemma som jag ska klippa till och sy fast som sula, så slipper ungarna frysa om fötterna, förklarar hon.

I en av lägenheterna i ett fallfärdigt hyreshus sitter sex män och kvinnor och dricker och röker. Vodkaflaskorna trängs på bordet, blickarna är likgiltiga. Sacha, 11, och André, 10 år, sitter tysta på en av rummets tre sängar. Viktor, 4 1/2 år, ligger hopkrupen i fosterställning. Här finns ingen soffa, inga prydnadssaker, ingenting man förknippar med ett hem. I detta mörka rum på ungefär tolv kvadratmeter lever fem personer. Pappan är arbetslös.
– Varför är barnen inte i skolan? undrar Antonina.
– De har inga kläder eller skor som är lämpliga, och vi har inte råd att betala böcker och pennor, svarar barnens mamma.

När jag frågar hur de har råd att köpa sprit rycker hon ointresserat på axlarna.
– Det är inte vår sprit. Det är våra vänner som bjuder.

I lägenheten intill bor Baijba med sina tre barn: Tanja, 14, Kristine, 15, och Viktoria, 9 år. Baijba är 53 år men ser minst 20 år äldre ut. Här finns inga lampor, sängarna är obäddade och lakanen svarta av smuts.

På ett litet bord intill en av sängarna står ett överfullt askfat. Både sängen och bordet är täckta av cigarettaska. På ett plåtelement hänger smutsiga trosor och i köket finns mögliga matrester och smutsigt porslin, huller om buller på diskbänken. Viktoria luktar urin.
– Vi har det ganska bra ändå, konstaterar Baijba.

Vineta, 24, och Vilnis, 30 år, bor i ett litet hus som snarare liknar ett skjul, tillsammans med sina tre små flickor Madara, 5, Agnes, 3, och Baijba, 1 år. Vatten hämtar de i brunnen på gården.

Jag inser att de är utan toalett när jag nästan sätter foten i en blå plastpotta i hallen. Avföring och urin har runnit ut på golvet. Vineta eldar upp sina bindor på vedspisen i köket när hon har sin menstruation. Hon, liksom de andra vi möter, saknar flera tänder. Ingen har råd att gå till tandläkaren.

– Vi kommer antagligen att bli vräkta nästa år, berättar Vineta uppgivet. Vi kan inte betala det sista på huset, 20 lat (läs 260 kronor).

Familjen lever på 28 lat i månaden. Vineta har just läst i tidningen att regeringen bestämt att trebarnsfamiljer inte längre ska räknas som flerbarnsfamiljer. Det innebär att de inte kommer att få de 5 lat som staten tidigare skänkt till dessa familjer vid jul. 65 kronor!

Även Aija Botare och hennes mor bor utan toalett och rinnande vatten, i en liten, dyster stuga strax utanför Ventspils, tillsammans med Aijas barn: Janis 9, Agnes 7, Jana 5, Laura 3 och Edgar 4 månader. Aijas man stack för ett år sedan, han har aldrig sett Edgar.
– Sen stal någon våra höns och mördade vår ko, berättar Aija. De bröt sig in en natt och skar av skinkan, sen lämnades kon att förblöda. Nu får barnen ingen mjölk...

Överallt där Titti drar fram, hjälper hon till. Hon sticker till mammorna några slantar, lovar att återkomma med kläder till barnen, och försöker trösta. När barnpsykologen på socialen nämner att en 14-årig pojke, som lever ensam med sin mormor, har skadat sina ögon vid en explosion och att det krävs en operation om han ska få behålla sin syn, erbjuder sig Titti omedelbart att stå för alla kostnader.
– Här finns hur mycket som helst att göra, och jag tänker hjälpa till så länge jag förmår, bedyrar hon, och tillägger i samma andetag hur trött hon är på de människor som säger att man inte kan göra någonting.
– Det kan man visst, det är bara att sätta igång. Det gjorde ju jag.

TEXT: Leena Holm Bodelsson, för Se & Hör
BILDER: Anna Rehnberg



©Tänk på att textmaterial och bilder är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är därför förbjuden.

Hem

Stäng fönster