Hans pappa ville inte leva

Margareta J Runviks värsta farhågor bekräftades en tidig morgon för drygt fyra år sedan då ett dovt brummande och doften av bilavgaser mötte henne bakom en stängd garageport. Hon förstod omedelbart att Staffan, hennes livskamrat sedan nio år tillbaka, Daniels pappa, hade valt att ta sitt liv.

– Om man själv vill leva har man väldigt svårt att begripa att någon annan vill dö, säger Margaretha tankfullt. När vår son, Daniel, frågar mig ”Varför ville pappa dö?” är det så svårt att förklara. På ett sätt kan jag förstå att Staffan tog sitt liv eftersom han mådde väldigt dåligt och inte såg någon annan utväg. Men å andra sidan kan jag inte alls förstå, jag vill ju leva och se Daniel växa upp.

Margaretha och Daniel lämnade Karlstad och flyttade till Tanumshede på västkusten för några månader sedan. De bröt upp från lägenheten där de hade levt i många år tillsammans med Staffan. Det var ett långt ifrån smärtfritt företag, många var minnena som packades ner för gott.

Margaretha växte upp i Bohuslän. Nu har hon återvänt för att hon och Daniel ska kunna skaffa sig nya liv, nya vänner. Många av de gamla försvann när Staffan gick bort.
– Det var som om Daniel och jag också dog på något sätt. När vi mötte andra människor såg de bara döden. Vissa gör det fortfarande och det beror förmodligen på att de inte har bearbetat sina känslor, sin rädsla inför döden.

När Staffan tog sitt liv drabbades både Margeretha och Daniel, som då var fem och ett halvt år, av chock. Det hjälpte inte att Margaretha innerst inne hade haft en känsla av att detta skulle kunna hända. Sorgen och smärtan planterade sig i hela kroppen, frågorna ekade i huvudet och skuldkänslorna lade sig som ett vått täcke över tankarna. Hade hon gjort tillräckligt för Staffan? Var det hennes fel att han inte ville leva? Frågor som oundvikligt dyker upp när en närstående begår självmord.
– Man lägger väldigt mycket skuld på sig själv när någon man älskar väljer att ta sitt liv, trots att det inte finns någon anledning. Men kan ju aldrig ställas till ansvar för en annan människas val.

De första veckorna efter Staffans död var oerhört plågsamma både fysiskt och psykiskt. Gråten överrumplade Margaretha i de mest märkliga situationer, liksom vreden och förtvivlan. Och mitt i sorgen fanns skuldkänslorna. Gnagde och pockade på. Ibland trodde hon att hon skulle bli galen, av skuld, obesvarade frågor och tokiga tankar.
– Men jag förstod att det inte finns något sätt att skjuta upp sorgen utan att tvingas ”betala” för det senare i livet. Den går inte att smita ifrån eller fuska bort. Smärtan kunde jag inte fly ifrån. Då hade jag fått springa hela livet. Sorgen är kärlekens pris, och i sorgearbetet gäller det att ta sig igenom hela processen om man någonsin ska klara av att gå vidare. Och sorg är ingen sjukdom, sorg är läkning.

Samtidigt föddes också ett starkt behov av att vara ärlig mot Daniel, att svara honom så rakt hon förmådde.
– Han frågade otroligt mycket, alla de där konkreta frågorna som barn ställer: ”Varför gjorde han det?”, ”Varför stängde han garagedörren?”, ”Hade han levt nu om han hade haft dörren öppen?”, ”Var han arg på mig?” Hundratals frågor som var jättejobbiga att svara på.

Vad innebär egentligen döden för ett barn?
– En förändring i tillstånd från att ha varit här hos oss, till att inte längre kunna tala med oss. Från att ha varit rörlig till att plötsligt ligga stilla och aldrig mer ge en kram, läsa saga, skälla, leka eller något över huvud taget...

Margaretha tyckte det var viktigt att inte föra Daniel bakom ljuset, att inte hyckla med Staffans död. För om hon hade ljugit hade det varit samma sak som att förneka honom, att omyndigförklara honom.
– Barn kräver hederliga och uppriktiga svar och behöver prata om sina funderingar. Jag ville inte ”skydda” Daniel genom att inte berätta hela sanningen som vissa väljer att göra. Då skulle jag tagit ifrån honom delar av hans sorg.
– Om jag inte hade svarat ärligt på hans frågor hade det kommit en ny sorgbearbetning långt efteråt istället, som hade varit mycket svårare för honom att ta sig igenom. Man kan aldrig någonsin fly från detta onda, aldrig någonsin och aldrig någon gång i livet. Därför är det lika bra att barn får lära sig att man kan ta sig igenom det svåra så fort som möjligt.

Daniel har hanterat förlusten av Staffan på ett helt annat sätt än Margaretha.
– Barn sörjer annorlunda, men man får ändå aldrig glömma att deras sorg är lika stark och lika svår att bearbeta. Jag har hela tiden pratat med Daniel om hur jag själv känner och tänker, inte enbart när han har frågat. Alltid använt ärliga ord och ärliga tankar.

Margaretha tycker att vi i Sverige talar för lite om döden. Likaså att vi talar om den på fel sätt.
– Ibland är det som om döden inte existerar i vår kultur. Som om man inte tror att någon kan dö. Vi ska ju alla dö, så varför pratar vi inte om det? Det är ett mycket allvarligt ämne, ändå är döden något som många skämtar bort. Det är lättare att skratta och låtsas som om man inte tar den på allvar.

Margaretha tror att självmord och depressioner i mycket högre grad skulle kunna förhindras om vissa grundläggande saker befästs redan i skolåldern.
– Det är viktigt att vi lär oss att vara människor, att vi vågar se varandra och vågar bry oss. Varför använder vi oss så ofta av de negativt laddade orden ”lägga sig i” när det egentligen handlar om någonting positivt - att bry sig om.

Tio månader efter Staffans död sade Margaretha upp sig från jobbet som journalist på Sveriges Radio i Karlstad. Eftersom Staffan också hade arbetat inom företaget blev det allt mer komplicerat att jobba kvar. Minnena var tunga och allt för påtagliga. Istället slog hon sig ned framför datorn hemma och skrev en bok om uppfinnaren John Ericsson. Något hon hade funderat på redan innan Staffan dog.
– Att lämna jobbet på radion för att börja skriva var mitt sätt att ta mig ur den svåraste sorgen, på samma gång kunde jag finnas till hands för Daniel, trösta och svara på hans frågor. Samtidigt var han min tröst.

För två år sedan startade Margaretha ett eget bokförlag – Pärlemor. Idag har hon flera duktiga författare i sitt stall, alla med tydliga budskap till sina läsare. Hon vill inte sälja ytliga bestsellers eller kiosklitteratur. Hon vill engagera och beröra, ha ett tydligt mål.
För drygt ett år sedan bestämde hon sig för att skriva en bok om de erfarenheter Staffans död lämnade efter sig, om saknade efter någon som har försvunnit, ur ett barns perspektiv.
– Jag skrev och illustrerade ”Min pappa ville inte leva” helt utifrån mina och Daniels erfarenheter. Den handlar om sorgen och om hur man förhåller sig när man förlorar någon som stått en nära. Tillsammans med en läkare har jag också skrivit en efterskrift där det dels finns råd, dels beskrivning av hur sorgearbetet brukar se ut hos oss människor.
Trots teckningarna i boken vill inte Margaretha stämpla den som en barnbok.
– Den kan läsas av alla. Att mista någon är lika jobbigt oavsett ålder.

Även om tiden gör sitt till för att läka finns saknaden och sorgen efter Staffan fortfarande kvar. Och då och då väller den upp igen med förnyad och okontrollerbar styrka.
– Dagen innan fyraårsdagen av Staffans död sade jag till min syster att ”Det känns ganska bra nu, trots allt. Det är nog sant som de säger att tiden läker alla sår”. Sen brakade jag ändå ihop fullständigt dagen därpå och grät i timmar. Det är så det är. Det finns inom en och jag tror att det alltid kommer att vara så, för det är ju en saknad efter någon man tycker väldigt, väldigt mycket om.



Studier visar att:

Varje år tar 1 800 människor i Sverige sina liv och 18 000 försöker.
Ytterligare 500 dör till följd av självförvållade skador där man inte kan avgöra om avsikten varit att beröva sig livet.
Individer som gjort ett självmordsförsök löper långsiktigt en tiofaldigt ökad risk att dö på grund av självmord.
Självmordstalet är högre i storstäderna än i små städer och generellt lågt på landsbygden (undantagsvis vissa glesbygder).
Dubbelt så många män som kvinnor väljer att ta sitt liv.
Trots att siffrorna sjunker är ändå självmord den vanligaste dödsorsaken bland unga människor i Sverige.


I ”Min pappa vill inte leva” gestaltas Daniel av Pär, fem år, som beskriver hur en liten pojke känner och vad han tänker när hans pappa har dött:
”Jag kunde inte gråta hela tiden. Jag var ledsen, fast gråta kunde jag inte. Jag tänkte och lekte och så kom jag ihåg. Min pappa är död! Då blev jag alldeles stel i hela kroppen. Hela kroppen grät, fast kanske inte alltid ögonen.”
”Mamma har sagt att jag inte ska vara arg på pappa. Att det inte var hans fel att han var ledsen och inte orkade leva. Och så har hon sagt att det inte är mitt fel, att det inte är någons fel. Fast varför ville han dö då? Varför var han ledsen?”

Bokförlaget Pärlemor


TEXT: Leena Holm Bodelsson, för Allas



©Tänk på att textmaterial och bilder är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är därför förbjuden.

Hem

Stäng fönster