Skam och skuld

när ens barn blivit sexuellt utnyttjat

Det är svårt att tala om att ens barn har blivit sexuellt utnyttjat. Särskilt svårt när förövaren visat sig vara mannen man en gång lovade att älska i nöd och lust.

Kristina vet inte riktigt var hon ska börja sin berättelse. Det är svårt att hitta de rätta orden och att inte brista ut i gråt.
– Bengt och jag träffades via en kontaktannons 1994 och upptäckte meddetsamma att vi kände varandra sedan gammalt. Dels gick vi i högstadiet ihop, dels hade vi gemensamma bekanta.

Bengt visade sig vara en underbar man, snäll och uppvaktande. Han köpte presenter, var charmerande och han tyckte mycket om Kristinas sjuåriga dotter, Isabella.
– Han ville att vi skulle gifta oss. Jag hade varit ensam med Isabella i sex år och Bengt hade också levt ensam ett tag. Han hade två barn i ett tidigt förhållande.

I sin förälskelse såg Kristina inte varningssignalerna.
Att Bengt ofta, per telefon, bråkade om barnen med sin före detta fru. Skriken, hoten, var ingenting som hade med Kristinas och Bengts kärlek att göra.

1995 gifte de sig och kort därefter började vardagen förändras.
– Bengt hade våldsamma humörsvängningar och jag upptäckte snart att det alltid var han som skulle stå i första rummet, allt annat var oviktigt. Han hackade allt oftare på mig, allt jag gjorde var fel, allt jag sa var fel.

Bengts vokabulär började också förändras. Från att tidigare ha strött komplimanger och rara ord omkring sig blev han nu allt grövre i mun.
– Han kunde till exempel tala om för Isabelle vad han skulle göra med mig när vi hade gått och lagt oss...

En månad efter bröllopet upptäckte Kristina att Bengts tidigare kvinna hade polisanmält honom för sexuellt utnyttjande av hans biologiska dotter.
– Det var alldeles för hemskt att tro på och Bengt lyckades också övertyga mig om att det bara var påhitt. Och jag trodde honom. Jag ville ju så gärna tro...

Bengt krävde att få ta hand om Kristinas lön. Han kollade ständigt hennes post och han kunde komma hem flera timmar tidigare från jobbet, helt utan anledning. Och sexlivet tog sig allt märkligare vändningar.
– Varje kväll vid åttatiden propsade Bengt på att göra kaffe till mig, det var så märkligt med tanke på hur han var för övrigt. När vi sen gick och la oss skulle vi kela, men allt oftare slutade det med att han stötte bort mig. Det gjorde mig ingenting för vid det laget var jag alltid för trött för att orka...

Kristinas självförtroende sjönk som en sten i vatten.
– Jag kände mig helt värdelös, samtidigt ville jag inte vara sådan, men jag hittade ingen kraft att förändra tillvaron.

I dag, när hela den tragiska historien har uppdagats, tänker Kristina mycket på varför hon jämt var så trött på kvällarna, på varför Bengt envisades med kaffet, varför han stötte bort henne, och på sömntabletterna som stod i medicinskåpet...

Under tiden tillsammans med Bengt åt Kristina medicin mot premenstruella spänningar. När hon ser tillbaka är hon ganska övertygad om att medicineringen påverkade hennes negativt.
– Jag var som avtrubbad. När jag bytte medicin var det nämligen som om en rullgardin hade dragits upp.

Ett och ett halvt år efter bröllopet orkade Kristina inte förnedras mera. Hon sa stopp.
– Det var så märkligt. När jag sa till Bengt att jag ville skiljas tog han det väldigt mekaniskt. Men allt vi hade köpt tillsammans skrev han över på sig själv. Och jag orkade inte bråka. Jag ville bara få ett slut på vårt äktenskap.

Kristina lämnade Isabelle hos sin mor under tiden hon ordnade upp allting med Bengt. Hon ville inte att hennes dotter skulle utsättas för de vuxnas bråk. Isabelle hade lidit tillräckligt.
Men mardrömmen var inte slut, den hade knappast tagit sin början.
– En dag fick min mamma veta att Bengt hade dömts till fyra månaders fängelse för sexuellt utnyttjande av sin biologiska dotter. Mamma blev bestört, men sa ingenting till mig.

Istället närmade sig Kristinas mor sitt barnbarn med största försiktighet, och långsamt rämnade hela familjens tillvaro.
– Isabelle berättade för mamma att Bengt hade kommit in i hennes rum ungefär en månad efter det att vi hade gift oss. I sjutton månader hade han sedan besökt henne på nätterna, ett par gånger i veckan. Han hade tvingat henne till allt möjligt...bland annat oralsex...

Bengt hade hotat Isabelle med att hon och Kristina skulle bli bostadslösa om hon skvallrade, att de inte skulle få pengar till mat eller kläder. Dessutom hade Isabelle varit livrädd för att Kristina skulle tro att hon gjorde det frivilligt, om hon kom på dem.

Kristinas mamma berättade allt för sin dotter och Kristina ringde omedelbart polisen. Djupt chockad. Hos polisen tog man emot anmälan och Kristina fick samtidigt rådet att kontakta PBU.
– Sen var allt igång. Isabelle utsattes återigen för förnedring i och med att hon var tvungen att gynundersökas, medverka vid polisförhör som videoinspelades samt prata med psykolog. Hon fick svåra sömnproblem och kunde inte titta sig i spegeln, hon tyckte att hon var ”äcklig”. Hon började med napp igen och ville till och med ha välling på nappflaska.
Kristinas röst bryts.
– Hon ville vara liten igen, så att ingen kunde göra henne illa...


Kristina fick veta att det finns en förening för anhöriga till sexuellt uttnyttjade barn. Hon fick kontakt med föreningens ordförande, Birgitta Holmberg, och under den nyligen avslutade rättegången i hovrätten satt Birgitta hela tiden utanför rättssalen och väntade. Hon fick inte vara med under förhandlingarna men stöttade på raster och under lunchen.
Stödet var ovärderligt.

Både Isabelle och Kristina går i regelbunden terapi för att bearbeta tiden med Bengt. I mer än ett år har Kristina sovit på en madrass bredvid Isabelles säng.
– Hon vill inte ha någon nära sig på nätterna. Vaknar hon tror hon att det är Bengt...

Hovrätten dömde Bengt till ”Sexuellt utnyttjande av minderårig” som inte är att bedöma som ett grovt brott, eftersom Bengt aldrig fullbordade ett samlag med Isabelle.
Det glimmar till av hat i Kristinas ögon.
– Man kan undra vem som blir hans nästa offer...


OBS! Personernas namn i artikeln är ändrade


Anhöriga till sexuellt utnyttjade barn

– Främst är det anhöriga som hör av sig, till exempel vuxna syskon och morföräldrar till sexuellt utnyttjade barn, men även pappor och brottsoffer har hört av sig för att få hjälp. Många samtal kommer också från kvinnor som är gifta med män som utsatts för incest i barndomen, säger Birgitta Holmberg, ordförande i föreningen Anhöriga till sexuellt utnyttjade barn.

Birgitta berättar att de flesta föräldrar känner på sig att någonting är fel, men förstår inte vad. Ofta skuldbelägger de sig själva. Och när sedan allting uppdagas faller alla pusselbitar på plats. ”Jaså det var därför han gjorde si och hon reagerade så”. Klarsynen är oerhört smärtsam. Man borde ha sett, borde ha förstått.

Anhörigföreningen startade 1993 utifrån ett behov, från människor som behöver stöd och hjälp inom ett område som fortfarande är oerhört tabubelagt. Att vara anhörig till barn som utsatts för sexuella övergrepp är förknippat med djup ångest och stor skam. Det är därför särskilt svårt för dessa människor att öppet gå ut och visa sitt ansikte i TV och tidningar. Det är också en situation där man knappast orkar med något utöver att klara sig själv och sina barn genom svårigheterna.

Barnen brukar ofta berätta om sina svåra upplevelserna i samband med skilsmässor.
– Och tyvärr tolkas det som om mamman använder beskyllningarna som ett vapen i den kommande vårdnadstvisten, säger Birgitta. Istället handlar det om att mannens hot inte längre är lika stark för barnet, att de är tillräckligt långt ifrån förövaren för att våga berätta.

Gång på gång poängterar Birgitta att det handlar om sjuka människor. Inte män, inte ensamstående mödrar, utan sjuka människor.
– Barnen måste få veta att en del kvinnor och män gör sådant. Och att det inte är friskt. Vi vuxna pratat om ”fula gubbar” men aldrig om vad det betyder. Det behöver inte vara så laddat. Man kan börja när barnen slår varandra, förklara att de har rätt att säga nej, att de bestämmer över sin egen kropp. Och det gäller pojkar såväl som flickor. För det är nämligen inte bara flickor som utnyttjas. Allt fler samtal till samtalsjouren kommer från tonårskillar som utnyttjas av sina mammor.

Pojkarna bär på en annan sorts skuld. Mamman ger ofta signaler om att de kan komma in i sovrummet.
– När de ringer till mig säger de ”Det var ju jag som gick dit”. Det är en oerhört smärtsam och komplex situation som dessa tonårskillar utsätts för. De tycker ofta att mamma är det finaste som finns.
En skuld svår att bära och svår att förstå.

Mest av allt önskar Birgitta bort det tabu som omgärdar sexuellt utnyttjade av barn. I så fall skulle de personer som har den här läggningen kunna söka hjälp och vi andra kunna prata öppnare om pedofili som den sjukdom den är.
– Det här kan hända vem som helst, betonar Birgitta. Därför strävar vi ständigt att nå ut med information till personal inom polis, socialtjänsten, barnomsorgen och skolan. Det behövs fortfarande mer utbildning bland dessa kategorier, ja överallt. Och även föräldrar behöver insikter i det här.
– Målet är att bilda ett nationellt nätverk. Det finns ett stort behov av såväl praktisk som psykisk hjälp bland anhöriga i hela landet. Problemet är faktiskt mycket värre än vad vi trodde när vi började. Jag trodde jag hade hört det mesta, men det kommer ständigt nya samtal. Tonåringar som utsatts blir oerhört destruktiva och insatser på det här området kan minska våldet i vårt samhälle. Det är så mörkt och tyst runt det här problemet. När tidningarna skriver är det ofta om någon som dömts eller frikänts, men det förs ingen riktig debatt. Det här måste tas upp mer i skolorna, i lärarutbildningar – överallt.

Två somrar i rad har föreningen ordnat läger för de utsatta barnen och deras mammor. Lekledaren var en man.
– Barnen fullkomligt avgudade honom, berättar Birgitta.

Hon tycker det är viktigt att de utsatta barnen får träffa friska män och att de får träffa varandra.
– Sexuellt utnyttjade barn tror att det syns på dem att de blivit utnyttjade. I varje möte bär de med sig skammen. Men i möten med andra barn händer något. De kommer genast nära varandra. De vet varandras hemligheter, utan ord. Och så lär de sig förstå att det där svåra inte alls syns utanpå.



Föreningens syfte:
  • att stödja ansvariga i sexuellt utnyttjade barns närmiljö.
  • att verka för att myndighetsrepresentanter utan tillräcklig kunskap och utbildning inte får handlägga incestärenden.
  • att verka för föräldrars rätt att skydda sina barn mot sexuella övergrepp.
  • att verka för att samhället tar sitt ansvar för sexuellt utnyttjade barns familjer och deras rätt till bearbetning och behandling.
  • att sprida kunskap om utnyttjade barns och familjers dilemma och på denna bas verka för förbättring för barn och deras familjer.


TEXT: Leena Holm Bodelsson, för Allers



©Tänk på att textmaterial och bilder är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är därför förbjuden.

Hem

Stäng fönster