I afton dans

Kan vi inte gå på riktig dans för en gångs skull, föreslog min väninna, Pia.
– Riktig dans!? Menar du riktig, riktig dans? Blue Hawaii, De sista ljuva åren och så..?
– Precis. Jag är så trött på pubkvällar. Jag vill röra på mig, lyssna på annan musik, träffa andra män.
Jag häpnade! Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att Pia, som föredrar rockmusik, kör motorcykel och svänger en bägare som en hel karl, skulle vilja slå en sula i parketten till dansbandsmusik.
Men inte mig emot. Jag har vuxit upp på ett dansgolv, även om det var minst 20 år samt tusentals cigarretter sedan jag utan ansträngning flög ut i en vild bugg.

Det blev trepartssamtal över telefonen med Hillevi. Vill du hänga med, vart ska vi åka och när?
– Till Lyktan i Vilshult på lördag, föreslog Hillevi som för tillfället var den mest bevandrade i dansbandsvärlden av oss tre.
Sagt och gjort.
Jag bestämde mig raskt för att återuppliva ungdomens ljuva dagar genom att ta ett tre timmar långt skumbad på lördagseftermiddagen. Men det sprack strax efter klockan två då jag kom på att badkaret för länge sedan hade bytts ut mot en duschkabin. Det fick bli en snabbtvagning som vanligt.


Pia och Hillevi anlände redan strax efter klockan sex med vinflaskan i högsta hugg.
– Har du inte sminkat dig än? tjöt Hillevi. Vi måste ju åka vid åtta om vi ska få bra platser. Skynda dig nu!
Bra platser!? Det lät som om vi skulle se en fotbollsmatch. Men så kom jag plötsligt ihåg hur viktigt det där med bra platser är, om man vill dansa. Och det ville vi ju!

Efter mycket fniss och dividerande om kläder och smink kom vi slutligen iväg. Vinglasen likaså!
Vilshult är en liten by utanför Olofström i Blekinge, innehållande 397 personer, varav samtliga bor på gångavstånd från dansbanan. Det kunde alltså inte vara invånarnas bilar som upptog varje millimeter av gatorna i Vilshult den här lördagskvällen. Det var bara att parkera och se den kilometer vi fick gå innan vi kom fram som uppvärmning.

800 personer trängdes, knuffades och svettades redan på golvet när vi steg in. På scen stod Helen och gänget och spelade så att taket nästan lyfte. Hillevi såg ut som den värsta dansdetektiv när hon snabbt lät blicken glida längs väggarna.
– Kom med här, skrek hon och drog bort oss till ett hörn av lokalen. Här står tjejerna som kan dansa. Här ska vi stå!
Jaha. Då var det bara att inta position, vänta och se om jag fortfarande dög att bjuda upp.

Jo men visst. När de riviga tonerna från en bugg ljöd genom lokalen kände jag en hand på min arm.
– Ska vi dansa? frågade en lätt grånad man i 45-års åldern leende.
– Klart vi ska, svarade jag övermodigt, grabbade tag i hans händer och trängde mig förbi de som stod framför oss och upptog halva dansgolvet.

Det tog inte många minuter att förstå att jag klamrade mig fast vid en buggvirtuos. Det tog heller inte lång stund att inse att jag äger en kondition som en 98-åring. Jag som hade tänkt säga ett och annat käckt ord till den här stilige mannen, i ett försök att bekanta mig, fick helt enkelt strunta i det och istället koncentrera mig på att överleva.
– Det gick ju bra, sa han skrattande när han två danser senare släpade mig bort till Hillevi och Pia.
Svetten dröp längs ryggen. Tungan hängde vid hakan, glasögonen hade halkat ned på nästippen, och jag fick inte fram ett ord mellan mina ljudliga flämtningar. Kunde bara önska att han såg mitt försök att nicka.

Jag lutade mig mot väggen. Benen kändes som överkokt spagetti och jag sökte desperat med blicken efter en stol. Jisses! Vad hade jag gett mig in i?
De följande tre danserna stod jag lutad mot väggen och kippade efter luft. På dansgolvet gled Pia och Hillevi omkring på lätta fötter, med den ena dansanta karlen efter den andra. Uppenbart oändligt mycket mer vältränade än jag. Usch, vad jag tyckte synd om mig själv!

På damtoaletten var det nästan öde när vi en halvtimme senare gick dit för att pudra näsorna. Till Lyktan kommer definitivt inte folk för att slösa bort sin tid på toaletten.
Mari och Christina, från Olofström, stod framför spegeln och diskuterade vem de skulle bjuda på förstan. Mari hade problem att välja mellan Kennet och Staffan, och möjligtvis Göran.
– Kennet dansar ju som en gud, även om han inte ser så bra ut. Och Staffan är ju så mysig. Men Göran har redan dansat fyra danser med mig...

– Vad är "förstan"? viskade Pia nyfiket.
– Första damernas, väste Hillevi. På förstan bjuder tjejerna upp den de är intresserade av, och om han i sin tur är intresserad av henne bjuder han upp på sistan.
– Jahaaa, sa Pia och lade pannan i djupa veck. Då kanske jag ska bjuda upp den där snygge killen som jag just dansade med. Honom skulle jag vilja träffa igen.
– Men gör det absolut inte om han inte har bjudit upp dig fler gånger innan damernas halvtimme börjar. Gör han inte det är han nämligen inte intresserad av mer än dans.
- Nähä, sa Pia och såg villrådig ut. Hur många danser måste han bjuda upp då, innan det är acceptabelt att bjuda honom på förstan?
– Tja, sa Hillevi och ryckte på axlarna, minst tre skulle jag tro.
Vi stod kvar på damernas en stund och diskuterade för- och nackdelar med dessa oskrivna regler, innan vi begav oss ut till dansgolvet för nya turer.

Min tröja var fortfarande klibbig av svett, men när jag granskade de dansande lite mer ingående såg jag att jag inte var ensam. På en stackars karl droppade det till och med från näsan, ned på danspartners axel. Skillnaden var bara att jag endast hade dansat en dans!
Tillbaks på dansgolvet blev jag uppbjuden till smäktande tongångar av Jörgen från Näsum. Åååh, vad ljuvligt han dansade. Jag kände mig nästan som en reinkarnation av Ginger Rogers när vi svepte över tiljorna. Jörgen har dansat minst ett par gånger i veckan i mer än 25 år, upplyste han.

Ju längre kvällen led ju mer insåg jag att den här typen av danstillställning nog inte ligger så högt på raggningsskalan som man kanske kan tro. Hit verkar folk komma i första hand för att dansa och för att umgås med sina lika dansanta vänner. Obekanta danspartners verkar inte stå särskilt högt i kurs, om det inte är en kvinna med god kondition och osedvanligt taktfasta fötter som ständigt syns på dansgolvet. Som Pia och Hillevi!
I bilen på väg hem log Pia drömmande.
– Kan vi inte gå ut nästa lördag också? Det här var ju jättekul!
Både hon och Hillevi hade dansat förstan, OCH sistan! OCH fått telefonnummer med sig hem....
– Absolut, svarade jag och Hillevi i korus.

Innan jag sjönk ned framför köksbordet med en kopp te och en smörgås grävde jag fram motionscykeln ur garderoben. Det gäller att ligga i hårdträning om man ska ha en chans.


TEXT: LEENA HOLM BODELSSON, FÖR ALLAS



©Tänk på att textmaterial och bilder är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är därför förbjuden.

Hem

Stäng fönster