En läkare utan gränser

Johan von Schreeb, före detta ordförande i den svenska grenen av Läkare Utan Gränser, är fascinerad av människans villkor och dennes natur. Han är besatt av att söka förstå mer om ondska och grymhet, och hur människan tillåter sig att förvandlas.
– Det vore lätt att distansera sig och tro att vi svenskar äger ett inneboende skydd mot att begå hemska grymheter.

När tv-nyheterna sänder ut skräckbilder från inbördeskrig och väpnade konflikter runtom i världen väljer många att byta kanal eller att gå ut i köket och brygga kaffe. Så fungerar majoriteten av mänskligheten. Att barn tvingas mörda sina föräldrar och syskon, kidnappas och drogas för att bli soldater, att människor stympas och lemlästas, våldtas, skändas och dör av undernäring, är för mycket att ta till sig. Allt för stort.

Det finns dock en liten klick som agerar annorlunda när larmet om en katastrof ljuder över jorden, människor som väljer att göra en insats för svält- eller krigsoffer i andra delar av världen och som ihärdigt vägrar bli kallade för hjältar - biståndsarbetarna.
– Att få hjälp när man är sjuk eller skadad är en mänsklig rättighet, och att i sitt yrke kunna bistå någon med en mänsklig rättighet är fantastiskt, säger Johan von Schreeb.

Passionen till livet är Johans ledstjärna. Han är fascinerad av människans villkor och dennes natur. Han är besatt av att söka förstå mer om ondska och grymhet och hur människan tillåter sig att förvandlas.
Johan är 38 år, kirurg, och bor i Stockholm tillsammans med sin fru, Susanne, samt barnen Sebastian och Agnes, sex och fyra år gamla. Han är ordförande i den svenska grenen av Läkare Utan Gränser - MSF (Médecins Sans Frontières), en av de tre läkare som 1993 grundade organisationen i Sverige, och har arbetat i flera länder runtom i världen: Afghanistan, Rwanda, Kenya, Sierra Leone och Kosovo.

Johans intresse och engagemang för människor grundlades redan i barndomen. Åren mellan nio och elva tillbringade han i Etiopien, där hans pappa var läkare för Sida.
– Jag fick revidera mycket av min tidigare uppfattning när jag bodde där. Afrika blev ju med tiden en del av mig.

Redan i slutet av 1980-talet reste Johan och Susanne, som också är läkare, till Mudjahedin–gerillan i Afghanistan med MSF.
– Vi åkte ut via det franska kontoret för på den tiden fanns inte MSF i Sverige.

I Afghanistan levde paret stundtals oerhört farligt. Bland annat lät de sig smugglas ut över gränser för att kunna bistå civila som kommit i kläm mellan stridande parter och som var i akut behov av hjälp.
– Intresset att hjälpa människor i nöd grundlades där. Vi kände verkligen att vi gjorde nytta och när vi kom hem var det naturligt att starta en svensk gren av MSF.

För Johan och Susanne är det viktigt – liksom för de cirka 2 500 andra läkare, sjuksköterskor, vatten- och sanitetsexperter samt annan MSF-personal som varje år åker ut för att hjälpa nödlidande – att inte arbeta i tysthet utan tvärtom öppet vittna om oförrätter och terror.
– Jag brukar säga att MSF är en organisation som drivs av passion istället för skuld. Vi accepterar till exempel inte att vänta i evighet på att en regering ska ge oss inresetillstånd i olika områden. Vi ger oss in utan tillstånd om de humanitära behoven bedöms vara tillräckligt stora. Vi har bara ett mandat och det är de nödlidandes. Det är de medicinska behoven som avgör vilka gränser vi ska passera. För mig är det humanism, säger Johan enkelt.

Läkare Utan Gränser vilar på två ben, ett naturvetenskapligt och ett humanitärt.
– Det centrala är naturligtvis det medicinska, men vi stänger inte våra ögon när vi har sytt ihop ett sår. Istället försöker vi förstå varför människor har blivit drabbade, och har det skett övergrepp samlar vi in information om det. Vi är inte bara en städpatrull på det mänskliga rättighetsområdet, utan blåser också i visselpipan och försöker få omvärlden att reagera. Det som har hänt har hänt, och då måste vi ta hand om det, men vi kan inte sitta tysta. Det är oerhört viktigt att hela tiden peka på vad som kan göras.

När larmklockan ringer, om att ännu en katastrof blossat upp någonstans i världen, startar omedelbart en febril aktivitet inom MSF. Många frågor måste besvaras så fort som möjligt: Hur många människor flyr, vart flyr de och hur mår de? Har de tillgång till mat, vatten, bostäder och sjukvård?

Ett team, oftast bestående av en läkare och en vatten– och sanitetsexpert, reser omedelbart till det drabbade området för att rekognoscera, för när människomassor flyr sina hem är det bråttom. Det gäller att få fram hjälp och organisera fungerande läger innan de flyende har hunnit bli så utmattade och uttorkade att sjukdomar fått fast rot, och dödssiffrorna skjutit i höjden.

Några timmar efter det att man klarlagt de mest akuta behoven stiger ett eller flera Herculesplan mot skyn från något av MSF:s katastroflager i Bordeaux, Amsterdam eller Bryssel. Fullastat med sjukvårdsmateriel och personal.
– I alla katastrofsituationer är rätt utrustning a och o, därför arbetar vi med förberedda uppsättningar av nödhjälpsmateriel som är anpassade för varje situation. Det finns till exempel färdiga uppsättningar för att starta koleraläger, utföra massvaccinationer, sätta upp fältkliniker och operationsenheter, förse tiotusentals människor med rent vatten och mycket annat.
– I början av en katastrof arbetar vi både dag och natt. Men vi är inte på plats endast i egenskap av hjälparbetare. På sätt och vis är vi symboler för en värld som vägrar att tyst acceptera oskyldiga människors lidande. Samtidigt är vi vanliga medmänniskor. Ju snabbare vi kan hjälpa flyktingarna att återfå framtidstron och en känsla av trygghet, desto effektivare blir våra konkreta hjälpinsatser, anser Johan.

Läkare Utan Gränser grundades i Paris 1971 och är idag en internationellt erkänd organisation.
– En av anledningarna till detta är att vi arbetar effektivt. Våra läkare och sjuksköterskor är ofta först på plats och sist kvar i svåra konfliktområden.
Under de år som gått sedan starten har MSF vuxit, både stabilt och snabbt. Organisationen har permanenta kontor i 19 länder samt egna biståndsprojekt i ett 80-tal. Den årliga budgeten ligger på runt 1,9 miljarder svenska kronor som finansieras till hälften genom privata gåvor, till hälften genom bidrag från biståndsorgan, regeringar och internationella samfund, som FN och EU.
Läkare Utan Gränser är mindre välfriserad och mera frispråkig än de väletablerade biståndsorganisationerna.
– Det är viktigt att världens stora katastrofer görs begripliga och sätts in i sitt politiska sammanhang. Annars blir biståndet bara en kompress på ett sår som aldrig slutar att blöda.

När man som biståndsarbetare återvänder hem efter att ha befunnit sig i katastrofens centrum väller känslor och intryck fram. Många gånger mycket svåra att bearbeta. Johan minns sin återkomst till Sverige från inbördeskriget i Sierra Leone, där han dagligen tvingades operera människor som av kulor, granater eller yxor invalidiserats för alltid.
– En minuts upplevelse i Sierra Leone är som flera veckor här. Alla öden jag fått ta del av, alla ansikten, röster och blickar. Alla dessa tappra människor, svedda av ondskan.

Det är just ondskan och dess meningslösa konsekvenser som ständigt återkommer i hans tankar. Verbalt upprepar han ofta likheten mellan oss människor.
– Afrikaner är varken primitiva djungelkrigare eller en annan sort. De är som vi. Det vore lätt att distansera sig och tro att vi svenskar äger ett inneboende skydd mot att begå hemska grymheter. Men jag är säker på att det under vissa betingelser skulle kunna blossa upp likadana konflikter hos oss, för vi är alla en del av samma mänsklighet.
– Vi måste vara medvetna om vår egen svaghet och en god början på denna förståelse är att vägra blunda. Ett engagemang för de människor som ofrivilligt drabbas i den fattigaste delen av världen är ett engagemang för den medmänsklighet som i slutändan skyddar även oss.

Att engagemanget är starkt märktes inte minst i våras, då Läkare Utan Gränser arrangerade en manifestation på Strömparterren i Stockholm. I hällregn stod Johan, i timmar, på den parkliknande avsatsen vid bron på vägen mot Gamla stan tillsammans med andra människor – kolleger, sjuksköterskor, flyktingar – och trummade på oljefat av plast. Varje slag var en tribut för de 800 000 människor som dog i massakern i Rwanda fem år tidigare, men också för de människor som fått sätta livet till under den etniska resningen av Kosovo.
– Ondskan, grymheten och dess konsekvenser verkar skrämma de flesta till passivitet och tystnad i de stunder när man istället borde skrika ut sina protester, tycker Johan.

Därför slog Läkare Utan Gränser på sina trummor – de vägrar tiga.



Vad kan man göra för att hjälpa?
Det finns saker att göra även för den som av olika anledningar inte har möjlighet att resa ut i världen som biståndsarbetare. Många bäckar små...
1. Protestera genom att bli medlem i någon av de organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter.
2. Skänk en slant till någon hjälporganisation.
3. Bli fadder och hjälp ett barn till en dräglig tillvaro.
4. Skänk dina gamla kläder och möbler till hjälporganisationer och handla också av dem.


TEXT: Leena Holm Bodelsson, för Allers



©Tänk på att textmaterial och bilder är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är därför förbjuden.

Hem

Stäng fönster