Kul med kulor

Jag åkte tåg häromdagen och hamnade bakom två fnittriga pensionärsdamer som diskuterade livmodersframfall och inkontinens. Samtalet lät väldigt intressant men försvann då och då i damernas rungande skrattsalvor. Med spetsade öron lyckades jag ändå uppsnappa att om man inte regelbundet tränar knipövningar i kön på ICA samt disponerar ett någolunda hyggligt sexliv, innebär detta en tusenfalt ökad risk för livmodersframfall och inkontinens.
Jag tyckte mig förstå att apoteken säljer förebyggande medicin i form av en kul medicin mot detta varje kvinnas fasa, men fick aldrig riktigt kläm på hur den fungerade eftersom damernas fnitter effektivt dränkte den verbala bruksanvisningen.

Utan man, tillika kund på Konsum, insåg jag att det var fara å färde. Jag låg definitivt i riskzonen och om omedelbara åtgärder inte vidtogs skulle katastrofen snart vara ett faktum. Med bestämda steg spatserade jag därför ner till vårt lilla apotek för att försäkra mig om att både livmoder och urinblåsa i framtiden hölls tryggt på plats, i säkert förvar.

I lokaliteterna återspeglades vädret. Halva kommunen stod och snorade bland förkylningspreparaten.
– Hej, hej! log jag mot ett av apoteksbiträdena och de övriga församlade. Jag har hört att det finns en kul medicin som förebygger livmodersframfall. Vad kostar den?
Biträdets ansikte blev blodrött.
– Schhhhh! väste hon ljudligt och spände nervöst ögonen i mig. Vilken tyngd ska du ha?
– Tyngd...!?
Hon lät som en drogad knarkare och jag stirrade oförstående på henne. Slutligen gick det upp för mig att hon naturligtvis måste syfta på styrkan.
– Tja...ta de tyngsta, svarade jag, då halvmesyrer aldrig har legat för mig.

Dämpade fniss hördes bakom min rygg. När jag slängde en blick över axeln för att kolla vad som var så kul upptäckte jag att allas snoriga näsor var riktade åt ett och samma håll, nämligen mitt.
– Jaha, det blir 198:50. Var det bra så?
– Visst. Hur många ska man ta om dagen?
– Hur många...?
– Ja, antalet?
– Du ska ta dem på samma gång fattar du väl, viskade biträdet nervöst. Annars gör de ingen nytta.
– Menar du att jag ska stoppa i mig alla på en gång. Asken är ju tung, här måste vara minst ett par hundra tabletter...?
– Du ska stoppa upp dem........i slidan!
– Vaaa!? Allihop!?
Jag stirrade klentroget på henne.
– Du ska hålla fast dem...med hjälp av dina...slidmuskler, viskade hon. Det är..på så sätt man förebygger framfall...Det är därför de heter...Vagitrim...

Jag såg stint på askens innehållsförteckning och bruksanvisning. Långsamt fattade jag och först då gick det upp för mig varför hon var så upprörd. Om några timmar skulle förmodligen de flesta i vår lilla stad veta att jag hade köpt två trimkulor, med snören...som skulle stoppas in...där!
Jag vägde fördelarna mot nackdelarna.
– Om det inte fungerar får man faktiskt reklamera dem, upplyste det besvärade biträdet och skruvade på sig.
Tanken på missnöjda kvinnor i rad framför kassan, alla med väl använda kulor dinglande från sina snören, fick mig att småle.
– Jag tar dem! sa jag beslutsamt.
Med näsan i vädret seglade jag sedan högdraget förbi den fnittrande hopen - som antagligen skulle stå kvar i många timmar och diskutera mina kulor - och svepte ut genom dörren, förundrad över att människor inte tycks finna tamponger tillnärmelsevis lika underhållande.

Jag låter numera storsint folk spekulera i mina kulor utan att bry mig det minsta, därför att jag garanterat är den som har roligast i kassakön på Konsum.
Det är sådant som kallas att förena nytta med nöje.


TEXT: LEENA HOLM BODELSSON


©Tänk på att textmaterial och bilder är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är därför förbjuden.

Hem

Stäng fönster