På modet kafferep

När jag frågade mina väninnor om vi inte kunde sammanstråla hos mig för ett riktigt, traditionellt kafferep, stirrade samtliga på mig som om jag just brakat in genom taket i en rymdfarkost.

– Exakt VAD menar du med traditionellt kafferep, frågade Ebba när hon hämtat sig från den första chocken.
– Att vi dricker kaffe med kakor till, istället för...eh...bara kaffe. Tänkte det skulle vara kul...och annorlunda, liksom.
– Mår du inte bra, undrade Kerstin, uppriktigt förvånad. Menar du på fullt allvar att vi skulle få KAKOR till kaffet hos dig? Du som på sin höjd viftar med handen i riktning mot skafferiet om vi vill ha något att tugga på. Dessutom har du alltid bara pulverkaffe hemma. På kafferep ska man väl ändå dricka riktigt kaffe?
Lena skrattade så att hon kved.
– Men...jisses! Du tycker ju inte ens OM kakor, frustade hon. Tänker du baka själv? I så fall kommer jag självklart, även om jag bryter både armar och ben.
Var en liten nödlögn allt som krävdes för att få mina, uppenbart finsmakande väninnor att komma på kafferep var jag inte den som var den.
– Visst! sa jag beredvilligt, korsade fingrarna bakom ryggen och bad till högre makter att de röda fläckarna på halsen som poppar upp så fort jag ljuger inte syntes. Klart jag bakar!

Jag kunde inte förebrå mina vänner, inte ens bli lite förnärmad. Ska sanningen fram inföll mitt senaste bakanfall en kall vinterdag för drygt fem år sedan, när sonen fyllde 15. Numera duger det fint med tacos och coca-cola.
Eftersom min ambitionsnivå var hög bestämde jag mig för att trots allt svänga ihop ett fint kakfat på egen hand. Jag hade läst ett reportage om att kafferep och hembakade kakor var ”inne” igen, och då jag avskyr att kallas gammal, mossig och ”ute” var det en självklarhet att haka på trenden. Även om det innebar lite ansträngning...

Jag köpte hem ingredienser till sju sorters kakor och på kafferepsdagen låg kokboken prydligt uppslagen på diskbänken när jag med en lycklig känsla i kroppen steg upp, klockan 06.30, för att baka. Tanken på att förbereda, att använda frysen som ändå bara innehöll ett paket gröna ärtor, föll mig aldrig in. Jag skyller på ovana.
För att göra en lång historia kort slutade dagen i ett kaotiskt inferno. Kan den göra annat när vissa kakor ska vara i ugnen endast sju ynka minuter, samtidigt som telefonen ringer i ett kör och mina båda katter, som har förätit sig på ojäst deg, kräks i hela köket?

Jag tvangs med en djup suck inse att jag omöjligt kunde leva upp till min dröm om det perfekta kafferepet. Det var hårt, men vad skulle jag göra? En halvtimme innan gästerna anlände var det deg och mjöl från golv till tak - samt i mina näsborrar!
Det blev att rusa likt en hind till affären där jag roffade åt mig det som låg närmast - sockerkaka i två färger, kex med ananasfyllning, drömmar, mazariner, rulltårta och vaniljrån.
Det var när jag med både händer och tänder slet upp kakpaketen som jag snopet erinrade mig att jag varken hade servetter, duk, kakfat eller kaffekoppar. Att jag aldrig ägt vare sig det ena eller det andra! Det fick bli plåtbricka, muggar, pappersnäsdukar och en tidsbeställning hos psykoterapeut!

– Ho, ho! Nu är vi här!
Jag hann aldrig trycka ner förpackningarna i slaskhinken innan de stormade in i köket, men gudarna ska veta att jag försökte. Med blossande kinder och en hand i slaskhinken log jag skevt, åt röran av mjöl, brända kakor och de avslöjande förpackningarna från ICA.
– Det här var det roligaste jag har sett, tjöt Kerstin. Du får mig att tänka på historien om mannen som skröt över sin enorma fiskelycka inför hustrun, som senare hittade prislappen...
– Blä, svarade jag, i ett försök att kaxa upp mig. Ni får helt enkelt ta det som det är, ni har nämligen inget annat val.
– Som vanligt då, frustade Ebba.

Med gemensamma krafter lyckades vi ändå anordna ett fullt dugligt fikabord. Åtminstone i mina ögon. Och det imponerande jublet visste inga gränser när jag drog fram perkolatorbryggaren jag hade knyckt av min bror.
– Åh, riktigt kaffe, utbrast Ebba saligt och knep en mazarin.
Därefter tror jag vi lyckades fullfölja eftermiddagen i äkta kafferepsanda. Samtalen spände över allt det jag inbillar mig att kvinnor i alla tider har pratat om på kafferep: Operationer av barns utstående öron, grannarnas husköp, politik, arbete, männen i våra liv och dem vi skulle vilja ha istället, sjukdomar, kläder, smink och slutligen kafferepet i sig och mina ansträngningar under dagen.
Tre timmar senare var jag proppmätt, och utmattad.
– Jaha, vem bjuder nästa gång?
Det var märkligt tyst kring bordet en lång stund innan skrattet explodera.
– Ingen! tjöt de unisont
Och jag förstår dem. Det är ansträngande att vara modern.



Kafferepets historia

Begreppet kafferep föddes på 1800-talet och innebar att man samlades och arbetade, vanligtvis med sömnad, samtidigt som man drack kaffe. Medan kvinnorna träffades i hemmen gick männen på kafé, eller krogen.
Ganska snabbt utvecklades kafferepet till något som blev en viktig social funktion för kvinnor. En funktion som dock fått utså en del spott och spe då många hävdat att kafferepen var skvallercentraler där de medverkande utan hänsyn tog heder och ära av ickenärvarande personer. Man glömde lätt bort att kafferepen var betydelsefulla för kvinnorna då det gällde att skapa egna informationskanaler och egen opinionsbildning.
I många äldre böcker om vett och etikett hittar man kapitel om kafferepet och dess regler, det finns dessutom några böcker som enbart behandlar ämnet, som till exempel ”Välkomna på kaffe” från 1935. I den kan man läsa att kafferepen på 1930-talet var omgivna av ett "omfångsrikt regelverk", att detaljer som placering, antalet kaksorter, inbjudningar etcetera var ytterst viktiga, och ibland till och med absurda. Som till exempel då Selma Lagerlöf på ett kafferep var den första som tog för sig av kakorna.
– Fruarna först, Selma lilla! varnade värdinnan.
En ogift kvinna stod nämligen lägre på rangskalan än en gift. Att hon tillhörde Svenska Akademien och var världsberömd spelade ingen roll alls.
Antalet kaksorter kunde variera, men minst sju borde det vara. Bullar, småkakor och mjuk kaka var grundsortimentet. Avslutade gjorde man med tårta.
Man använde självfallet den finaste servisen, broderade dukar och genombrutna servetter. Men bara vanligt kaffe, kokt eller bryggt, och givetvis socker och grädde. Lite likör till kaffet kunde förekomma, men var absolut inte nödvändigt.
I dag kan vi naturligtvis strunta i de här reglerna. Fem, sex väninnor, ett par sorters kakor, en (hembakt) tårta och eventuellt en flaska punsch eller likör, plus ett lite festligt dukat bord – mer behövs inte för att ordna ett kafferep i våra dagar.


Källa: ”Koketta kaffekoppar. Den svenska kaffekoppens historia” 1997 av Karin Lorenz.

Läs om kaffe: "Kaffe. Historien om en sägesomspunnen handelsvara" 1990. Arne Järtelius: "Sicken turk" 1990. Lars Elgklou: "Kaffeboken" 1993. Sven Olof Foreslius: "Det var en gång – sagan om Gevalia" 1995. Karin Lorenz: "Koketta kaffekoppar" 1997. Jan–Öyvind Swahn: "Svensk kaffekultur" 1982.


TEXT: LEENA HOLM BODELSSON, FÖR ALLAS


©Tänk på att textmaterial och bilder är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är därför förbjuden.

Hem

Stäng fönster