Sorgen efter en älskad

Det hjälpte inte att Christine Hellqvist lyckades hålla igång sin mans hjärta tills ambulans- och sjukvårdspersonal anlände. Hans tid var ute.
– Sommaren då Roger försvann var kaotisk men jag kände tidigt att det som hänt inte skulle få passera i tysthet. Och jag vägrade instinktivt låta bitterheten kliva över tröskeln.

Roger Magnusson hade haft värk i ett par dagar. Både i huvudet och i nacken. Han antog att det var nackspärr, det var ju inte första gången.
Han hade tagit en tablett och låg och vilade när Christine hörde honom stöna högt från sovrummet på ovanvåningen.
Det hjälpte inte att hon desperat lyckades hålla igång Rogers hjärta med massage tills ambulans- och sjukvårdspersonal anlände. Hans tid var ute. Roger hade drabbats av en massiv hjärnblödning i kombination med hjärtinfarkt. 36 timmar senare stängdes alla livsuppehållande maskiner av och familjemedlemmarna tog ett sista, gemensamt farväl.

Sorg är en form av utanförskap, ett näst intill outhärdligt tillstånd när man befinner sig i dess svartaste mitt. Människor runtomkring fortsätter sina liv. Jorden snurrar som vanligt, trots att man tycker allting borde avstannat samtidigt med den älskades sista andetag. Sorg är lika ofattbar, smärtsam och grym för alla - den är inte ensam i sitt slag.
Det var däremot personen som försvann. Unik på samma sätt som kärleken som fanns mellan honom, eller henne, och de som lämnas kvar.
– Roger och jag hade en oerhört tät relation, både som älskande och i arbetet. Vi var tvillingsjälar, konstaterar Christine Hellqvist. Sommaren då Roger försvann var kaotisk men jag kände tidigt att det som hänt inte skulle få passera i tysthet. Och jag vägrade instinktivt låta bitterheten kliva över tröskeln.

På väggen bredvid Christines säng hänger ett fotokollage över deras gemensamma år. Roger var musiker, Christine har sjungit sedan barnsben. När de träffades i början av 1980-talet hade de ett band tillsammans. Det var innan Roger började engagera sig i ungdomar och deras musicerande, innan han skapade sitt livsverk - föreningen Musik & Ungdom Väst.

Förutom sångerska är Christine sjukgymnast och frilansjournalist. 1987 gav hon ut två kritikerrosade singlar som spelades mycket i radio - "Rädd, rädd" och "I människoland". Dessutom körade hon bakom Ulf Lundell på hans dubbel-LP "Evangeline".
Men hon hoppade av karusellen, ville inte vara en frånvarande mamma till Jon och Johanna, idag 17 och 14 år, eller en frånvarande kumpan till Roger.
Så plötsligt och oannonserat var alla åren av intensiv närhet borta, på ett ögonblick. Kvar fanns bara minnena och tomheten - ett svart avgrundshål fyllt av värk.

Att ta sig igenom den djupaste sorgen är en oerhört smärtsam process - en svart, knagglig stig ur ett till synes kompakt mörker. Några hittar inte vägen, finner aldrig kraft att gå vidare och förtärs av bitterhet och ilska. Andra kämpar sig mödosamt fram och låter sorgen bana väg för något nytt, som utvecklar och på samma gång läker.

För Christine kommer den 20:e maj 1996 alltid att vara Rogers sista dag, trots att det officiella dödsdatumet inföll först två dagar senare. Det var den 20:e varje månad som gråten okontrollerat vällde fram, då hon talade och talade med en Roger som inte längre kunde ge henne de svar eller den värme hon sökte. Hon var ensam och översiggiven. Sorgen kom och gick i sjok. Under korta ögonblick mådde Christine nästan bra, som om psyket inte orkade uthärda ständig smärta.
– Skratten och gråten kolliderar, det ena leder till det andra, det är en balansgång på en knivsegg när man försöker gå vidare. Allt är smärtsamt under en tid som denna. Men i mina starkaste ögonblick kunde jag betrakta det som hade hänt som den största utmaning jag någonsin fått...

Christine besökte ett medium, hon mediterade, hon pratade med vännerna. Hela tiden sökande efter något som kunde mildra smärtan som rev och slet. Men när det gjorde som mest ont, mitt i nätterna, orkade hon inte tala med någon. Då vände hon sig inåt istället, talade med Roger, grät över förlusten.
– Och jag formligen öste ur mig mina känslor i text. Tror jag skrev ut minst tio dagböcker under det första året, och dikter i mängder. Några låttexter kom också till då.

Sorgearbetet gick framåt, och tillbaka, och framåt igen. Vissa dagar ville Christine inte stiga upp ur sängen alls, såg ingen mening i att fortsätta kämpa. Andra dagar kunde hon skratta, till och med känna ett uns av glädje.
Barnen krävde sin del av henne, på samma gång som de hade sin egen sorg att bearbeta. Detta i kombination med vardagens praktiska måsten höll Christin på benen och tvingade henne framåt.
– Barn har ett annorlunda sätt att bearbeta sorg. Deras liv fortsatte nästan som vanligt ganska snart efteråt, åtminstone på ytan. Mitt eget sorgearbetet liknar jag vid en bergsbestigning. Vännerna som stödde mig var klipphyllorna där jag fann vila.

Det var den 20:e den största vändningen kom. I januari året därpå.
– Jag har mediterat i flera år. Tidigare, innan Rogers död, frammanade jag alltid bilden av något som liknade en livmoder; orange och röd, varm. Men efteråt kunde jag bara se en stor, mörk stengrotta. Och längst in i grottan fanns Roger...Ständigt samma bild.
Men den här dagen i januari väntade Roger utanför grottan. Han satt på huk och log, talade om för henne att hon nu måste fortsätta vidare, att det var dags att släppa taget: "Gå nu Christine" manade han. "Gå!"
– Jag köpte en sopborste den dagen. Som en slags symbol, säger hon och ler, vemodigt men ändå befriande.

Christine tog över Rogers arbete och driver nu hans livsverk vidare, samtidigt som hon skriver. Dikterna blev en bok som hon nu hoppas kunna publicera. Och hon musiksatte sina sångtexter.
– Jag trodde att jag skulle bli tvungen att låta någon annan tonsätta, att jag inte skulle klara det. Men musiken bara kom till mig en dag. Det är någonting vackert som har vuxit fram ur det här, det svarta.
All sin sorg, längtan och förtvivlan, men också hopp och slutligen livsglädje, lyckades Christine fånga i text och musik. Sånger som går rakt in i hjärtat. Det går inte att värja sig, att undvika den starka beröring hennes musik utgör.
Närheten till döden har skänkt en djupare livskänsla, en ny styrka. Ett perspektiv. Till minnet av Roger.

Fotnot: Christine Hellqvists CD "Sorgfågel" finns på Hawk Records.

TEXT: Leena Holm Bodelsson, för Allas
BILDER: Magnus Gotander



©Tänk på att textmaterial och bilder är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är därför förbjuden.

Hem

Stäng fönster