Restaureringen av Finjasjön

Det tog 30 år innan Arne Gustavsson tog sitt första dopp i Finjasjön. Men trots hans kamp för sjöns överlevnad är det i första hand kommunens tjänstemän och politiker han vill framhålla.
– De ska ha beröm. De kunde lika gärna sagt stopp efter muddringen eftersom det blev så dyrt, men trots motgångar gav de aldrig upp försöken att hitta en lösning.

Läraren och naturmänniskan Arne Gustavsson kom till Hässleholm 1964. Han tänkte stanna ett år, på sin höjd. Tre år senare valdes han till ordförande i Göingebygdens Biologiska Förening, GBF, och stolen är fortfarande hans.

– Jag upptäckte snabbt att jag trivdes i Hässleholm. Här har jag nära till allt jag tycker om: kusten, skogen, den skånska slätten och sjön, som trots att den inte var i särskilt gott skick när vi kom hit ändå hade ett rikt fågelliv.

Tillsammans med fiskevårdsföreningar och båtklubbar har GBF varit stora pådrivare i kampen att rädda Finjasjön. Redan 1936 skriver Finjasjöns fiskevårdsförening i ett brev till länsstyrelsen att sjön är förorenad. Först 13 år senare får Hässleholm ett avloppsreningsverk. Trots utbyggnad i flera steg under 1960- och 1970-talet, och trots att man slutligen lyckas ta bort drygt 95 procent av fosforn, som var boven, förbättras inte miljön i sjön.

Att ta ett dopp var inte att tänka på
– I slutet av 1970-talet förändrades fågelsammansättningen och något senare började sjön lukta. Doften var sötaktig och jag kände igen den från min barndoms somrar vid Trummen, en sjö som var enormt övergödd, berättar Arne.

Och det blev värre. Under sommarmånaderna var siktdjupet i Finjasjön knappt ett par decimeter och ytan täcktes av en grön, spenatliknande smet av blågrönalger. Att ta ett dopp var inte att tänka på, lika lite som att algblomning och riklig förekomst av skräpfisk, vitfisk, kunde ha ett samband. Arne tipsade kommunen om utfiskning, men förslaget låg inte i tiden.

1983 startar GBF - stödda av andra föreningar - kampanjen Främja Finjasjöns Friska Framtid, för att få människor i kommunen att förstå hur illa det är ställt med deras sjö. Man arrangerar tematräffar, trycker upp dekaler, uppmanar till köp av miljövänligt tvättmedel och uppvaktar politiker och tjänstemän. Och året därpå beslutar kommunstyrelsen, med bred politisk enighet, att Finjasjön ska bli ”badbar för våra barn, i vår tid”. Sjön ska muddras. Ett beslut som visar sig bli både tidskrävande, dyrt och till liten nytta.

"Numera ser man tårna"
För att projektet skulle lyckas borde muddringen av hela bottenytan inte ha tagit mer än högst ett par år. Sju år senare hade bara en fjärdedel avverkats, till en kostnad av nästan 40 miljoner kronor. Men politikerna gav inte upp.

1992 startar en biologisk restaurering genom utfiskning. Man trålar upp 80 procent, 430 ton, av vitfisken - huvudsakligen mört och brax, som när de letar mat rör upp bottensedimentet så att fosfor frigörs -, samt minskar så småningom fosformängden ytterligare i tillflödena (Se Magle våtmark). Arne förklarar de biologiska sambanden:

– Vitfisken äter planktondjuren, som i sin tur äter alger. Genom utfiskning ökar mängden djurplankton som kan beta ner algerna och när algerna försvinner blir siktdjupet bättre så att rovfisken lättare kan hålla vitfisken i schack. Dessutom får undervattensväxterna ljus och börjar växa. Växterna blir mat till smådjuren som finns i sjön, som i sin tur blir mat till fåglarna.

Trots att resultatet var över förväntan tror GBF:s ordförande att det krävs framtida återkommande insatser, om sjön ska behålla sitt nuvarande skick som en av kommunens bästa badsjöar.

– Numera ser man tårna när man badar på ett par meters djup och så bör det förbli, tycker Arne, som själv tog sitt första dopp efter 30 år som kommuninvånare. Närmare bestämt 1994, den 15:e augusti, klockan 17:45.


TEXT: LEENA HOLM BODELSSON



©Tänk på att textmaterial och bilder är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är därför förbjuden.

Hem

Stäng fönster