Bertil Nilssons frånfälle

Det är så ljuvligt när han burrar in sig i min armhåla. Han är som ett litet barn, förklarade hon.
Det var osunt, inte riktigt friskt liksom. Nästan en smula perverst, tyckte jag. Till råga på allt led människan av astma.

– Men barn suger inte på sin mammas öronsnibbar nätterna igenom och dreglar i hennes hår så att hon två timmar varje morgon måste kamma ut tovorna, suckade jag trött.
Hon himlade med ögonen och log överseende. Varför diskutera med en imbecill som inte såg detta mystiska likhetstecken mellan en hårig, fräsande fyrfoting och en jollrande, rödrosig bebis. Jag var oinvigd, ofrälst
.

Bertil Nilsson var en fet, gråspräcklig, asocial lantis. Han hade noll koll på tider och vrålade efter mat varje morgon mellan klockan tre och fyra. Och om inte matte placerade sin stortå exakt tre centimeter ifrån matskålen vägrade han att äta.
När han hade slickat i sig tre hekto katthår skulle han fem trappor ner för att uträtta sina behov i det fria. Därefter måste han in igen annars väckte han hela kvarteret med sitt jamande. Denna procedur tog en och en halv till två timmar. Varje natt, i åtta år!
Utan hänsyn till fakta var Bertil Nilsson i sin mattes ögon det underbaraste som fanns. Ingen förälder kunde älska sitt barn mer, trots att han hade klöst sönder hela bakstycket på soffan och pulveriserat en handgjord keramikskål till ett värde av tvåtusenfemhundra kronor. Ständigt tvingades jag att be om ursäkt för mitt oförstånd.


Grannskapets ungar tömde sjukstugan på stelkrampsvaccin den där sommaren då Bertil Nilsson drabbades av cancer. Att han bet för att han hade ont insåg till och med en idiot som jag.
Matte var bortom allt förnuft. Hon satt dagarna i ända på en kökspall, vred sina händer och stirrade stelt framför sig. Då och då föll en tår i Bertil Nilssons spräckliga päls. Hennes make, som aldrig fått lika mycket kärlek som Bertil Nilsson, tassade tyst omkring och försökte sig på det omöjliga arbetet att trösta.
När en av grannarna, som var jägare i kommunens jaktlag, erbjöd sig se till att Bertil Nilsson fick ett värdigt slut befann matte sig fortfarande i chock. Därför blev det aldrig av att diskutera spruta eller gevär, att väga för och nackdelar mot varandra.

Bertil Nilsson drog sitt sista andetag under en av bonden Johanssons sjuka almar en bit utanför stan. Han dog lycklig, intygade grannen, som begrov honom i Johanssons potatisåker.
Tre veckor senare hann verkligheten ifatt hans matte.
– Han har inte gjort sig förtjänt av att ligga i en potatisåker. Han ska vila här i vår gräsmatta, där han känner sig hemma, snyftade hon hysteriskt.
Jag insåg snart att värmebölja och maskar var dåliga argument, liksom det faktum att hon bodde i ett hyreshus där tillhörande gräsplätt var allmän.
– Jag står inte uuut! tjöt hon. Jag får inte ro i själen förrän han är hemma.

Så kom det sig att hennes make en varm sommarnatt tvingades smyga ut som en tjuv om natten. I den ena handen höll han en vägbeskrivning till potatisåkern som grannen vantroget hade klottrat ned, i den andra en vit linneduk. Bertil Nilsson skulle grävas upp, svepas och återigen stoppas i jord. Ovanför hans huvud skulle sedan mattes egenhändigt tillverkade träkors placeras.
Matte själv befann sig klockan halv fyra denna sommarmorgon - en tidpunkt då hon för övrigt var van att vara vaken - idogt grävande, strax intill lekplatsen.
Sorgearbetet avlöpte normalt sedan Bertil Nilsson hade fraktats hem. Nu kunde hon se hans viloplats ifrån sitt köksfönster och dryga ut morgonkaffet med sina tårar.
Några år senare bytte hon ut mannen ut mot en vilsedrivande, undernärd kattkrake som fick namnet Arne Svensson. Livet var åter frid och fröjd, maken glömdes snabbt bort men aldrig Bertil Nilsson.

Häromdagen kom jag att tala med hennes före detta man och berömde honom åter igen för hans mod. Att gräva upp en katt som legat under jord i tre heta sommarveckor kräver sin man.
– Sanningen är den att jag bluffade, erkände han skamset. Jag svepte in ett par stenar i den där linneduken istället för jag kunde inte förmå mig att skända. Du förstår, det handlade nog inte så mycket om Bertil Nilsson som om hennes behov av att få leva ut sorgen.
Onekligen har Bertil Nilsson sörjts som få och fått sitt minne väl bevarat, sten eller ej.

TEXT: Leena Holm Bodelsson, för Magasinet Kattliv



©Tänk på att textmaterial och bilder är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är därför förbjuden.

Hem

Stäng fönster